Myrbanans historia

Redan 1681 upptäcktes den första hälsokällan vid dagens Gesundbrunnen – den räknas som kurortens ursprung. Med tiden sinade den och återfanns först 1761.

När Gesundbrunnen därefter åter fick många besökare undersökte forskare vattnet. De ansåg att det var svagt och rådde att leda bort det förbiflytande myrvattnet – vilket amtmannen sedan också lät göra. På den tiden sågs myren alltså fortfarande som en störning som spädde ut läkekraften, inte som ett läkemedel. Märkligt nog tillskrev patienterna sanden från källan mer läkekraft än vattnet, till exempel vid bensår.

Den avgörande impulsen kom dock 1879 från timmermästaren Matthias Heesch: på sin tomt, inte långt från den första källan, stötte han på en saltkälla, byggde ett badhus – det efter honom uppkallade Matthias-Heesch-Bad – och erbjöd kalla, senare även varma saltbad – en nyhet jämfört med de dricksbrunnskurer som dittills varit vanliga.

Sedan 1910 får orten kalla sig ”Bad”. År 1911 byggde en herr Behncke ”Behncke’s Sol- und Moorbad” alldeles intill Heeschs bad – senast från och med då talas det i Bramstedt om torvbad. Efter första världskriget slogs de båda husen samman till ”Kurhaus Sol- und Moorbad Bad Bramstedt” med Oskar Alexander som arrendator. I dag är Bad Bramstedt erkänt som torvkurort (Moorheilbad).

Den nye arrendatorn Oskar Alexander insåg att de gamla badhusen inte längre räckte till för det växande antalet patienter. Han planerade ett modernt sanatorium – och fick socialförsäkringskassorna och staden med sig. Den 13 december 1928 fattades beslutet att bygga: delägare blev LVA Hamburg, LVA Schleswig-Holstein, sjukkassornas två regionala förbund och staden. En byggkommission köpte upp ängar och myrmark.

Den 2 april 1929 grundades ”Rheumaheilstätte Bad Bramstedt GmbH”, och i maj började bygget. Den 25 oktober 1930 invigdes anläggningen, och den 1 februari 1931 kom de första patienterna. Sanatoriet var dimensionerat för 325 patienter, och dess 24 torvbadshytter behövde omkring 20 kubikmeter färsk torv varje dag. Torven var alltså en del av konceptet från första början – och än i dag hör Klinikum Bad Bramstedt till de få torvkurorterna i Tyskland som har använt den i behandlingen ända sedan grundandet.

Förresten går uppgifterna om klinikens grundandeår isär. Ett porträtt av Klinikum anger 1928 – då insåg Oskar Alexander betydelsen av reumabehandling. Andra källor anger 1929, året då bolaget grundades, och beskriver sanatoriet som en av Europas största och modernaste reumakliniker. Festskriften från 1981 räknar i sin tur från 1931, året då de första patienterna kom: ”300 Jahre Bad Bramstedter Heilquellen, 1681–1981; 50 Jahre Rheumaklinik Bad Bramstedt, 1931–1981” (redaktör: Horst Zimmermann).

Under första världskriget hade Oskar Alexander stridit som frontsoldat på västfronten. Efter en olycka anmälde han sig frivilligt tillbaka till fronten, blev svårt sårad 1917 och tilldelades Järnkorset av andra klassen och Hansakorset. Det skyddade honom inte: Oskar Alexander, initiativtagare och sanatoriets förste direktör, förföljdes av nazisterna på grund av sitt judiska ursprung och dog 1942 i ett koncentrationsläger. Den tidigare ”Ochsendrift” bär sedan 1947 hans namn – och det gör även vår Kurbahn.

Den viktigaste förutsättningen hade Oskar Alexander redan skapat 1928: han säkrade dagens myrområde åt det blivande sanatoriet. I hela Bramstedt, skrev han 1936, fanns ingen annan myr som till mängd och kvalitet dög till torvbad.

Utlåtandet kom från balneologen dr Benade vid Reichsanstalt für Bäderprüfung. Han hade sällan sett en så plastisk torv, menade han – de nedre lagren var som en färdigberedd pasta.

Tillsammans med Bramstedtmäklaren Julius Schnoor köpte Alexander knappt 25 Morgen (omkring 6 hektar) med ett förråd för omkring 2,5 miljoner bad – för 24 000 riksmark. Pengarna lade han ut ur egen ficka och fick tillbaka först flera år senare.

I tillståndshandlingarna från 1930 kallas området ”Hamanns Sumpf” eller helt enkelt ”Moortümpel” (myrgöl) – ett tecken på en igenvuxen damm, alltså ett kärr. Dess ålder uppskattas till omkring 9 000 år. Namnet går troligen tillbaka på en tidigare ägare av området – efternamnet Hamann är vanligt i trakten.

Förresten hade kliniken nästan hamnat i Lüneburg: staden ansträngde sig mycket för att vinna försäkringsinstituten och erbjöd stora byggtomter. Enligt Alexanders egen redogörelse var det hans initiativ som fällde avgörandet till Bramstedts fördel.

Så mycket torv gick inte att köra med häst och vagn över oasfalterade vägar varje dag. Därför ansökte sanatoriet den 20 januari 1930 om en cirka 2 kilometer lång smalspårsbana till myrområdet ”Hamanns Sumpf” – en igenvuxen damm, alltså ett kärr.

Sträckan följde först AKN-banan, sedan dagens Birkenweg och till sist den gamla Ochsendrift. Grannarna protesterade: vägen var för smal, man kunde inte komma förbi ”ett hölass och smalspårsbanan på samma gång”. En besiktning på plats visade ändå 50 centimeters avstånd – tillräckligt för att ”bekvämt köra sida vid sida”. Den 15 maj 1930 kom tillståndet.

En särskild finess var en svängbro: där myrbanan korsade AKN:s anslutningsspår till pannhuset svängdes den åt sidan på kvällen och tillbaka på morgonen. Fram till januari 1931 kostade hela anläggningen 39 964 riksmark.

I början bröts torven för hand ur 2,5 till 3 meter djupa gropar, och pumpar höll grundvattnet nere. Hästar drog tippvagnarna till ett öppet förrådsskjul med upp till sju spår, där torven mellanlagrades och torkades. Skjulet står kvar än i dag.

På 1960-talet tog en så kallad ”kyrkogårdsgrävare” över brytningen: en lätt grävmaskin som svängdes för hand – likt gödselgriparna på bondgårdarnas gödselplattor på den tiden. År 1976 följde till sist en tung Fuchs-grävare på grävmaskinsmattor. Spåren på vallarna mellan groparna lades om gång på gång – och just till det är en smalspårsbana perfekt.

Redan då tänkte man i kretslopp: den använda torven åkte med banan tillbaka till groparna och fick återhämta sig där i minst tio år.

Myrbanan gick i en ring runt badhuset och rakt igenom de fyra torvköken. Där rengjordes torven, maldes, gjordes flytande med torvsaltlösning och fylldes i badkar av ek som rymde omkring 400 liter.

Uppvärmt med ånga till 40–41 °C höll torvbadet värmen under hela behandlingens 20 minuter. Varje patient fick ”sitt” numrerade badkar – fler än 400 var i omlopp, vid invigningen till och med 500. Efter badet tippade en lyft- och tippanordning tillbaka torven i vagnarna.

Ursprungligen planerades en elektrisk motorvagn. Vilken typ av lok sanatoriet hade mellan 1930 och slutet av 1950-talet, och vem som tillverkade dem, är dock inte belagt med säkerhet. Krönikan drar av en bygglovsansökan från april 1931 för ett förrådsskjul för olja och bensin slutsatsen att sanatoriet från början satsade på lok med förbränningsmotor. Det håller dock inte: Jung-loken som vi känner dem fanns inte ens 1930 – det äldsta av de fyra är från 1939.

Fynd i marken bakom det tidigare lokstallet berättar en annan historia: utbrända roststavar och visslan från ett fältbanelok tyder på minst två olika ånglok. Det stämmer med tiden: under åren av bristekonomi och krigsskadestånd enligt Versaillesfreden var nya lok nästan omöjliga att få tag på. Det andra ångloket såldes på 1920-talet till civila köpare via Reichswehrs myndighet för demobilisering av militär materiel. Det härstammar från franskt eller engelskt krigsbyte från första världskriget, från västfronten i Frankrike.

De två ångloken och det första motorloket var i tjänst sida vid sida en tid. När motorloket fanns tillgängligt användes ångloken bara som reserv; efter valutareformen 1948 försvinner spåren av dem. Fram till övergången från hästar till lok i mossen fanns bara tippvagnar med 500 liters korg, vissa med handspindelbroms. En särskild egenhet hos smalspårsbanan på mossområdet var – och är fortfarande – vallen: över den kan vagnarna växlas för hand.

Ända sedan klinikens början gick fyra till fem tåg om dagen fram och tillbaka mellan kliniken och myren och fraktade omkring 1 800 kubikmeter färsk torv per år. De fyra loken av typen Jung EL 110 köpte sanatoriet begagnade i slutet av 1960-talet – tillsammans med 15 tippvagnar på vardera en kubikmeter – av firman Benno Meyn i Lübeck.

Från 1974 kom avskedet i etapper: för en ny värmecentral på klinikområdet försvann där torvskjulet – vinterlagret för torven – tillsammans med lokstallet och oljeförrådet för motorloken. År 1976 började ombyggnaden av badringen. I slutet av juni 1977 var det dags: smyckad med girlanger gjorde myrbanan sin sista tur inför många av klinikens anställda. Ett ”gyllene” band – egentligen snarare gult – klipptes av, och ute i myren väntade en rejäl avskedsskål.

”Låt oss hoppas att vi inte samtidigt med myrbanan också har förlorat en av de sista bitarna av trivsel på arbetsplatsen”, sade den tekniske chefen till avsked. På den gamla banvallen lades en rörledning på 1,50 meters djup, genom vilken torven därefter pumpades. Ute på själva myrområdet fortsatte dock smalspårsbanan att köra.

Den 3 oktober 1999 började Oskar-Alexander-Kurbahn köra för besökare. Sedan dess håller frivilliga banan och myren i trim – oftast under arbetsdagar på lördagar. Förderverein Deutsche Feldbahn e. V. stöder verksamheten.

Sedan 2001 heter vägen till myrområdet officiellt ”An der Moorbahn”.

OAKB är samtidigt mer än namnet på en myrbana – den samlar flera inriktningar under ett tak:

• Försöksbana: Sträckan i Hamanns Sumpf är en smalspårig försöksbana för komponenter och moduler till en framtida lättbana som komplement till kollektivtrafiken. Idén: Nedlagda normalspårssträckor återöppnas inte för miljoner med 1 435 mm spårvidd, utan byggs om med befintligt material till 600 mm och trafikeras vidare med enklare och billigare fordon. Just nu provar vi två nya kopplingstyper på våra fordon i ett långtidsförsök över flera år.
• Myrinformationscenter: Här låter vi våra besökare lära känna torven som läkemedel och visar varför myrar är så viktiga klimatskyddare.
• Lärmiljö utanför skolan: Under specialturer lär sig förskolebarn och skolklasser känna växter och djur i myrarna i Kreis Segeberg – och särskilt i Bad Bramstedts läkande myr.

Tillsammans med myrinformationscentret TALIT växer här fram en plats där teknikhistoria, natur- och klimatskydd möts.